Del tvåEn av Marias bästa vänner var journalisten Elsa Blomgren, som inte kunde förstå hur vänninnan överlevde i den sömniga hålan. Själv frotterade hon sig med kändisar och kulturpersonligheter i huvudstaden.
- Men du är ju inte lycklig, säger du, påminde Maria.
- Nej, men jag skulle hellre vara olycklig i city än i guds armhåla! replikerade Elsa rappt.
-Hellre i en varm och fuktig armhåla än i betongen för min del, svarade Maria då.
Skulle hon våga bjuda in Osvald, den unge lärarvikarien på middag? De kunde ju alltid diskutera Västerlandets undergång, apropå hans namn.
De hann inte ens till varmrätten förrän de tröttnade på djuplodande samtal och övergick till ett hungrigt hångel. Osvald hade själv inte haft ett förhållande sedan i gymnasiet då han var älskare åt sin fyrtioåriga tysklärarinna. Nu var det dags für Kärlek noch ein mal!
De blev gravida genast men Osvald blev förskräckt och bad henne göra abort. Han var fosterbarn och oroade sig för att hans turbulenta uppväxt hade gjort honom olämplig som far. Maria vägrade, och den första tiden tillsammans präglades av gräl.
De sista månaderna av graviditeten fick Maria äntligen ro att skriva igen. Hennes graviditet fick henne, att liksom Osvald, titta tillbaka och reflektera över det förflutna. Det hela resulterade i den självbiografiska romanen "Singel och Sur" som inte ska förväxlas med "Bridget Jones dagbok".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar